kom jag har en 3D skrivare hemma

3D skrivare hemma

Då går jag hit och nu äter vi. Två barn leker med duplo-kaniner och dessa går mellan husen som barnen har byggt och leken fortsätter att utvecklas. Ja jag fick en hund säger ett barns kanin och barnet tar fram den enda hunden som finns bland duplot. Jag vill också ha en hund säger det andra barnets kanin. Ja men kom hem till mig imorgon så kan vi skriva ut en hund till dig. Ja just det för du har en 3D skrivare hemma hos dig. Ok vi ses imorgon. De båda kaninerna går hem till sina hus och sover. Nästa dag, som inföll efter cirka 4 sekunder, möts kaninerna hemma hos den med 3D skrivaren. Först måste vi rita din hund och sen skickar vi den dit. Barnet pekar på en kloss i sitt duplobygge. Ok nu är jag klar. Bra kom tillbaka efter timmar så får du den. Kaninen gick hem till sig och efter en stund står där en utskriven hund, den syns inte för tråden har ingen färg säger barnet.

Vi ser ofta lekar och andra processer där barnen bearbetar och reflekterar kring deras kunskaper om 3D skrivaren.

Radera inte den applikationen

Vi vill arbeta med den här applikationen säger barnen och pekar på en bild. Ja fast då måste vi radera någon annan ett tag för att ladda ner den där säger pedagogen. Vilken ska vi ta? Fingret sveper över skärmen och stannar på gravity sketch, den här tar vi, den kan raderas. NEEEEEJ inte den. Pedagogen tittar på barnen och frågar varför den inte kan raderas. För att vi behöver den för att göra ritningar till 3D skrivaren svarar barnen. Ok så utan den kan vi inte använda skrivaren, undrar pedagogen. Precis, så ta inte den. Säger barnen och tittar med  allvarlig blick på pedagogen.

De veckor som gått

Under de veckor som vi haft tillgång till skrivaren har barnen verkligen utvecklat sina kunskaper, tagit till sig den fakta som vi tagit del av och omvandlat den till sin. De har skapat sig ett förändrat kunnande både kring 3D skrivaren och de program som vi använder för att skapa ritningar till utskrifterna. Det är spännande att få ta del av barnens processer i ett sådant här projektarbete och vi ser ofta lekar och andra processer där barnen bearbetar och reflekterar kring deras kunskaper om 3D skrivaren. De delger varandra och övriga som besöker avdelningen deras kunskaper och visar gärna de utskrifter som finns i kuben.


Att inspirera varandra uppmanar vi ju barnen att göra

Det sägs ofta att så fort som det går nu så långsamt kommer det aldrig mer gå…

Hur tänker vi kring det då? Kan vi fortsätta luta oss tillbaka och säga att vi är för gamla eller att vi inte förstår oss på det här med digitala saker. Varför kommer man som vuxen undan med dåliga argument som direkt plockas isär när det gäller barnen? I och med att den reviderade läroplanen kommer blir det mer tydligt för oss i skola och förskola att vi ska arbeta mer med digitala verktyg med barn i alla åldrar, ingen är för gammal eller för ung för att undersöka, utforska och lära sig, allt handlar bara om att våga.

Vem har en gammal kobratelefon ståendes på hallbordet som är i bruk? Inte många, det är knappt så att mobiltelefoner med knappar finns ute på marknaden, alltså finns i var människas hand en smartphone vilket är en lite version av en lärplatta. Om man kan manövrera sin smartphone och alla dess komplicerade applikationer så är argumentet att man är för gammal obrukbart. Vi måste gå till oss själva och fundera över vad det är som gör att vi inte använder och utvecklar den digitala kompetensen, varför argument som ”barnen har så mycket skärmtid hemma så de kan väl få göra andra saker på förskolan” yttras bland pedagoger. Ja om barnen har mycket skärmtid hemma ska väl inte påverka hur vi ser på användandet av digitala verktyg, vi ska ju arbeta utifrån ett pedagogiskt perspektiv och bidra till att barnen blir producenter snarare än konsumenter. Om vi ska tänka att barnen inte behöver möta material på förskolan som de har i hemmen, vad ska vi då erbjuda barnen?

Vi måste sluta skilja den digitala delen av verksamheten från just verksamheten. Det är år 2018 och digital kompetens har en lika stor del av kärnverksamheten som allt annat. Vi måste som med allt annat material ta det till en ny nivå, en nivå som bidrar till ett förändrat kunnande i ämnet.
I programmeringskursen som skolverket erbjuder säger de lärare som intervjuas att det inte är så svårt, att man bara behöver våga. Så vi säger detsamma, våga.

Det finns många sidor på nätet där man kan hämta inspiration till arbetet med digitala verktyg, man behöver inte komma på allting själv, det är okey att hämta inspiration och prova sig fram. Att låta sig inspireras av varandra, det är ju precis det vi uppmanar barnen i våra verksamheter att göra.


Nu vill jag använda ritprogrammet istället

Titta på tavlan, kom och titta. Pedagogen som är involverad i en annan aktivitet för tillfället tittar ut på väggen där lärplattans bild projekteras. Barnet börjar peka på väggen och förklara vad de olika delarna är och hur hen tänker med sin konstruktion, kan vi skriva ut den här eller nej det vill jag inte säger barnet och raderar ritningen. Lärplattan står ofta på med gravity sketch eller tinkercad så att barnen kan utforska dessa program och det är inte alla ritningar som barnen vill skriva ut i skrivaren. Vi ser ett förändrat kunnande i hur de tar sig an olika hinder som de stöter på under tiden som de ritar eller när skrivaren skriver ut och det blir fel. Tanken kring processen är en annan, kan man rita på det här sättet? Kommer delarna att sitta ihop? Är några frågor som fler av barnen börjar ställa sig, ibland gör de varandra uppmärksamma på om det blir för många lager eller om delarna inte hänger ihop.

Vill du göra en ritning i 3D programmet?

Jaaaa, barnet kommer till bordet där lärplattan står och vi väljer att arbeta i programmet tinkerad och barnet scrollar bland formerna i menyn till höger. Efter en stunds funderande placeras en kub på skärmen, barnet drar i den och ändrar form flera gånger tills den är så som hen tänkt sig. Nu placeras en triangel som även den justeras i storlek och läge, efter att den placerats rakt genom kuben som formats till en rektangel pekar barnet på skärmen och säger, flygplan. Under hela tiden har flera andra barn stått bakom barnet och pedagogen för att följa det som sker, wow det är ett flygplan, kom och titta alla det är ett flygplan. Barnen kommer och tittar på det som skapas på skärmen och konstaterar att det ser ut som ett flygplan, de stannar en stund för att sedan återgå till sitt.

Efter att ha scrollat i menyn använder barnet även en cirkel och ett hjärta som placeras på vingarna. När barnet känner sig färdig pekar hen på skrivaren och säger skriv i 3D skrivaren. Vi mailar ritningen och infogar den i programmet till skrivaren för att sedan starta en utskrift. Utskriften tar en timme och under de första 40 minutrarna befinner sig barnet intill skrivaren för att studera processen av hens utskrift. Sen tröttnar barnet på att hålla sig intill den och går i väg för att arbeta med andra saker. När melodin spelas uppmärksammar de övriga barnen hen på att utskriften är klar och de samlas alla runt skrivaren för att ta loss utskriften. Barnet får den i handen och vänder och vrider på den, hen visar den för en annan pedagog på avdelningen för att sedan välja en plats i kuben för flygplanet att vara på. Att utskrifterna ska hamna i kuben känns som naturligt för barnen.

Elefanten

Jag vill ha en där, nej inte där, där. Barnet pekar på skärmen var formen ska placeras men tycker att det är svårt att göra det själv så hen konstruerar pedagogen var formerna ska vara. Det ska bli ett tåg, eller hus, nä jag tycker det ser ut som en elefant.  Barnet pekar på de olika formerna och berättar vad de har för funktion i konstruktionen. Vad gör den här? Det är bokstäver, kan jag skriva? Pedagogen visar att ordet text kan markeras och ett valfritt ord kan skrivas istället. Barnet väljer att först skriva sitt namn men ändrar sig och skriver ordet elefant istället. Hen sparar designen och säger -Nu vill jag använda ritprogrammet i stället, barnet byter till gravity sketch och börjar göra en annan ritning.